När vi funnit våra platser framme i koret, höll kyrkoherden en kort bön, och då förnam jag, hur den förra stämningen föll av mig och efterträddes av en hänförelse som var nära att kväva mig. En flik av Jesu mantel fladdrade förbi mig, Den Helige Ande sänkte sig över mitt huvud, Guds röst ljöd som ett tordön i fjärran, och där, där borta vid pelaren såg jag min barndoms skyddsängel stå med vita, dunmjuka vingar som nådde ända ned till marken. Jag spejade ut i kyrkan. Vita änglar svävade upp och ned mellan valven och skyndade med lätta, tysta steg uppför gången, och jag var nära att, alldeles som i min barndom, sträcka ut handen och viska: Godnatt, alla mina änglar!
Halvt bedövad av mina känslor, gick jag en stund därefter hemåt. Jag tyckte mig se in i Evigheten som blixtrade av stjärnor, och jag längtade häftigt dit, utan att veta att jag redan vandrade mitt inne i den.
XLVIII.
Rymden lyser bländande den dagen, då jag för första gången går till nattvarden. Jag tycker att solen skänkt hela himlavalvet ett vitt skim-
19. — v. Krusenstjerna, Tony växer upp.
