25
Någon tar i dörrlåset.
— O Pa! ropar jag till, och i min iver att komma fram till honom sparkar jag sönder slottet, så att bygglapparna flyga utåt golvet.
Pa böjer sig ned och lyfter upp mig i sin famn. Han luktar vin och cigarretter och är blossande varm.
— Har du roligt, Pa? viskar jag.
Han skrattar kort och kastar en blick mot fönstret.
— Roligt! säger han. Utan Tony!
Jag kryper belåten ihop i hans famn.
— Skall du gå igen, Pa?
Han låter mig glida ned på golvet, och jag känner ett ögonblick, hur hans rockärm doftar av någon stark parfym, samma parfym som slog emot mig, då jag öppnade salsdörren.
— Jag skulle vilja stanna här, säger han. Här är så lugnt och svalt.
Han går fram till fönstret och slår upp det. Nere vid vägen, som leder förbi grinden och ut på slätten, brinner en lykta med ett svagt, gult skimmer i det alltmer tätnande mörkret. Trädgårdens fruktträd stå kala med grenarna krökta i besynnerliga former, och häcken utåt vägen ser svart och ogenomtränglig ut.
