320
Just då hörde vi ett svagt buller nedanför fönstret.
— Tyst! Pojkarna! viskade Ingegerd.
»Här är gudagott att va-a-ra!» stämde någon därnere upp, och andra skrovliga röster föllo in.
— De tro att de hålla serenad! sade Tyra halvhögt.
En röd ros slungades i en båge genom det öppna fönstret. Tyra satte sig hastigt ned.
— De kanske ha sett mig, utbrast hon.
Sången tystnade, och vi hörde ljudet av knastrande steg på sandgången.
— De ha gått! Ulla vrängde med en suck av lättnad av sig snörlivet. Om vi skulle gå och lägga oss nu, tillade hon. I morgon skola vi ju fara till Claes.
Efter många godnattönskningar och mycket skratt smögo vi oss alla var och en till sitt rum.
När jag lagt mig, upptäckte jag, att jag hade glömt att dra ner rullgardinen, men jag orkade ej gå upp igen. Mot den ljusa tapeten darrade i månskenet ett träds kvistar och fina blad. Jag låg länge och såg därpå, till dess jag kröp ihop med en liten rysning.