333
sjuka. Men det som jag hade funnit mest underligt var det lystet grinande uttrycket i de omkringståendes ansikten — — —
— Det är inte så, sade jag skyggt.
— Var så lugn! sade Henriette. Usch, jag tycker att bröllopsnatten måste vara ryslig! Tänk, man måste klä av sig naken och sitta i knäet på sin man, och så — — —
Så där ja! Alla mina blommor ströddes omkring på marken. När jag böjde mig ned för att plocka upp dem, fylldes mina ögon plötsligt av tårar. Men Henriette märkte ej den rörelse jag gjorde med handen för att avtorka dem, hon fortsatte oförtrutet med sina avslöjanden.
— Och så får man barn! sade hon drastiskt. Och för övrigt kan man aldrig vara säker. Innan man vet ordet av är det färdigt.
Forsen blev till ett dån i mina öron, och med tafatta händer samlade jag upp de sista blommorna, som fått litet sand och grus i sina skära kalkar.
LIII.
Vi gingo tillbaka till de andra. Ute på planen stod ett dukat kaffebord, och nu kommo de
