351
— Tag bort det, sade farbror Christian högtidligt. Och våga sig aldrig på något sådant mer!
Maria knixade igen och försvann. Detta lilla intermezzo tycktes ej göra något obehagligt intryck på andra än gästerna; de hemmavarande voro förmodligen alltför vana vid husfaderns sätt för att fästa sig därvid.
Jag var den första som skulle resa, och jag tog adjö av alla med en värkande tomhet i mitt hjärta för att inte Claes var där.
I detsamma som tåget blåste till avgång och den lille betjäntpojken slängde upp mitt sista kolli i vagnen, lyfte han sitt skinande ansikte upp till mig och viskade:
— Frö-ö-ken!
Jag undrade ett ögonblick, om han ej var nöjd med sina drickspengar.
— Fröken! Det var jag, som lagt dit spiken!
Tåget satte sig i rörelse, och han tumlade ned på perrongen. Det sista jag såg av honom var en brett grinande mun.
Vid nästa station gjordes ett kort uppehåll. Jag satt och såg ut genom det öppna fönstret, då jag överraskad spratt till: en stor rosenbukett föll ned i mitt knä.
— Jag hann ändå! hörde jag Claes‘ röst nedanför.
