365
Men jag gick inte hem. På andra sidan kapellet låg fattigkyrkogården, och därborta visste jag, att det fanns en utgång till Stadsparken. Jag gick in till de fattiga. I den slocknande dagern hade de vita träkorsen på deras gravar blivit slitet och tröstlöst grå, som deras liv väl mest hade varit, som multnade under dem, och de små betryckta kullarnas få blommor hade vissnat efter nattfrosten. Det susade fruset i gräset.
Jag följde de smala slingrande gångarna och läste i tankarna här och var ett namn eller en inskription. Det slog mig som en egendomlighet, att dessa inskrifter, antingen de voro bibelspråk eller egenhändigt författade av de avlidnas släktingar, alla lovsjöngo den Gud, som sänt Döden till deras kära. Välsignat vare Hans namn. Underbara äro Herrans vägar. Pris vare Honom. Tacka och Lova — — — Det var som om ett jubel stigit upp från trötta, utarbetade änkor, från äkta män, som blivit lämnade ensamma, från fader- och moderlösa, ja till och med från föräldrar, som mistat sin enda älskling. »Tacka och Lova.» Var då livet ett ont som det var en hugnad att bli befriad från? Eller voro människorna så ödmjuka inför Guden, vars anlete var dolt i en molnsky, att de icke bara
