366
böjde huvudena inför det oundvikliga, utan hyllande måste lyfta dem igen för att tacka Världstyrannen?
Jag hejdade mig plötsligt. Vad hade jag kallat Honom för? All min barndoms extatiska skräck för den Väldige, vilkens skarpa ögon spanande överforo jorden, alla dessa trevande tidiga års fruktlösa försök att älska Honom i stället för att rädas för Honom, där Han sittande på sin höghets tron undanskymde Jesus för mina ångestfulla blickar. vände nu tillbaka. Strax därpå mindes jag konfirmationsdagens glädje och frid, men det minnet kunde icke längre värna mitt hjärta Den Heliga Treenigheten, som jag en gång haft så svårt att saminanfoga i mina tankar, föll åter i stycken. Den Heliga Anden for som en grå imma över den kalla marken. Jesus blev till ett banalt oljetryck, som placerats som en löjlig prydnad på en grift. Den ende jag såg för min inre syn var den hårde Guden, som sprang upp som ett vulkanberg ur is, en jättegestalt, vars blickar voro onda och hatfulla och som trampade hela världen under sina tunga och vreda fötter. Och änkan och de föräldralösa, modern med det döda barnet i sina armar och de åldrande, som levat så länge att deras steg blivit släpande
