53
för att få kakor till oss och dockorna. Jag lärde mig aldrig att hitta i det stora huset. Trappor, långa korridorer och oväntade små dörrar gjorde det hela till en labyrint, som man lätt kunde gå vilse i. Ibland sprang jag i korridorens halvmörker emot farbror Fabian, som kom ut från kansliet i första våningen. Han brukade då taga mig vid handen och leda mig upp i vardagsrummet, och jag kände mig alltid litet rädd, då jag gick där med min hand i hans stora och endast skymtade honom som en hög skugga bredvid mig. Inte förrän han öppnade dörren till vardagsrummet och jag såg hans varma bruna ögon och leende mun, kände jag mig fullt lugn.
Hans hustru var inte mycket lik honom, varken till utseendet eller till sättet. Han var lugn och litet ironisk. Hans vackra välvårdade händer voro vita och mjuka, som om de aldrig tagit i något grovt eller brutit av en gren i skogen. Hans hustru Suzanne var en storväxt, ståtlig dam med ett starkt rödlätt ansikte, en massa blont hår och ett par klara och livliga ögon. Allt vad hon företog sig gick med flygande fart. Trots att hon hade fem pojkar att uppfostra, hann hon med en myckenhet saker utom hemmet. Styrelsesammanträden, syför-
