Sida:Tony växer upp 1922.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

64

som vi alla äro kallade att hjälpa och upplysa med Guds ord!


XIV.

Hela skolan var genomsyrad av en extatisk kärlek till hednamissionen. På varje kateder stod en liten sparbössa för hedningarna, och det hände ej att en missionär kom till staden utan att vi, små och stora, samlades i bönsalen för att höra resenärens berättelser om livet därute. Man sydde kläder till hednabarnen, och varje jul skickades paket från eleverna till de fjärran landen, och till tack fingo vi brev från Sara och Mituska och allt vad de hette, brev som missionärerna varit så snälla att skriva åt dem och som lästes upp under stor rörelse. Man talade nog även litet om lappbarnen och nöden i Norrland, men ingenting kunde uppväcka ett sådant intresse som de små ullhåriga svartingarna.

Det var i synnerhet en av lärarinnorna, som omfattade hednamissionen på ett sätt så att man tyckte sig riktigt kunna se, hur hennes hjärta blödde för alla dem som inte kände Gud. Hon var inte vacker att se på, med stora