Sida:Tony växer upp 1922.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

65

näsborrar som tycktes andas och vibrera då hon talade och med håret så stramt tillbakastruket från pannan, att jag inom mig undrade, om det ej gjorde bra ont i hennes hårrötter. Jag brukade sitta och stirra på henne, till dess det föreföll mig, som om hon själv vore en av de där olyckliga varelserna, ty då hon talade fick hon alltid tårar i ögonen, och näsan blev alldeles röd.

Alla dessa berättelser uppfyllde snart även mig med kärlek till de arma svarta barnen, och mina tankar sysslade en tid ständigt med dem. Tanten brukade också tala om hur de som blivit missionärer tydligt känt sig kallade därtill av Gud. Inom kort gick jag i en ständig rädsla för att jag plötsligt skulle få höra Guds röst kalla mig till missionen.

På den tiden kände jag ännn så litet till Gud. I min fantasi var han en sträng herre med svart skägg och dystra ögon. Jag älskade visserligen hednabarnen, men tanken att jag för deras skull kunde nödgas resa hemifrån och lämna far och trädgården och moster Amelie och soldaterna på kaserngården och kanske aldrig få tillfälle att se min mor le, gjorde att min första rädsla växte till en panisk förskräckelse. När Pa släckt ljuset om kvällarna,

5. — v. Krusenstjerna, Tony växer upp.