66
dansade de svarta små hednabarnen med lysande ögon kring min säng. Det hjälpte ej att jag kröp under täcket. Jag tyckte mig känna hur deras händer trevade över hela min kropp, och jag knep ihop ögonen och satte händerna för öronen medan hjärtat slog vilt.
En dag kallade mig Gud.
Jag gick i trädgården. Löven hade börjat skifta i gult efter ett par frostnätter, och genom grenarnas valv såg jag den blå himlen. Plötsligt kände jag att något försiggick i min själ Jag blev iskall och stod stilla. Hednabarnen! tänkte jag förtvivlad. Med ens tyckte jag, att en röst ropade inom mig:
— Ut till hedningarna! Ut!
Det var Guds röst. I nästa ögonblick vände jag och rusade in i huset. Jag kom rätt i armarna på moster Amelie, som varit på besök hos Pa.
— Vad är det? hörde jag hennes glada röst säga.
— Jag skall bli missionär! nästan gallskrek jag.
Och jag grät i hennes famn och stammade så småningom fram hela historien om hednabarnen och Guds kallelse. Det tog lång tid, innan hon kunde trösta mig. Men hon lyckades
