71
likt stora, skulle kanske mina tankar icke så mycket sysslat med battongen i den vassnästa lärarinnans hand. Men som det nu var kommo mina tankar snart nog under dess inflytande.
Var man ouppmärksam fick man »stå upp». Att »stå upp» var fruktansvärt obehagligt. Man måste resa sig upp och stå rak bredvid bänken ungefär en kvart, och under denna kvart kände man kamraternas ögon sticka från sidan och i nacken, och då man slutligen hörsammade lärarinnans stränga: »sitt ned!» och sjönk ned på bänken, var man eldröd i ansiktet av blygsel. Skamvrån i kakelugnsvrån var inte så hemsk, eller kanske jag endast tycker det för att jag lyckligt undgick den. Men jag föreställer mig att det skall vara värre att känna kamraternas blickar träffa en från alla sidor än att ha alla flickorna mitt framför sig. Det som nog också var pinsamt var att »sitta kvar» efter timmens slut, men det räknades dock till de lindrigare straffen. Först när man under lektionen lekte med sin knäkamrat eller tuggade tuggummi som då var så mycket på modet, kom battongen till användning.
Ännu i dag då jag i små magasin på sidogatorna i fönstren upptäcker de där röda fyrkantiga tuggumsbitarna, överraskar jag mig
