72
själv med att helt mekaniskt känna efter i fickan, om jag har tillräckligt att köpa för, och lika mekaniskt raskar jag på stegen vid tanken på battongen.
— Vad har Tony i munnen?
Lärarinnans röst slog ned på en just då man kände ett oändligt sömnigt välbehag och glömsk av alla lurande faror långsamt vände den söta röda massan innanför tänderna. Därpå kom hon fram, och då man såg henne komma emot sig, blev den söta smaken bitter. Man fick spotta ut tuggummit och räcka fram händerna och motta slagen. De gjorde förmodligen ej så ont, som man inbillade sig, men den svängande battongen och det stränga ansiktet med den långa näsan som kom så nära injagade tillräckligt skräck, för att de små slagen skulle svida som eld.
Längre än till klatsch på fingrarna sträckte sig icke kroppsagan i klassens åsyn, men en dag drog mig Ebba Marmén bort i ett hörn av skolgården, och med sin arm om mitt liv berättade hon hemlighetsfullt viskande om att hon hört att en av flickorna i enrum fått smäll av lärarinnan. Jag vet ej om hon talade sanning eller om hon narrades som hon ofta gjorde, men jag lyssnade skräckslagen. Vi stodo och