135
for själv med. Hästen släpades i land. Maria och jag kunde ingenting göra. Människor stirrade på oss. Jag tror att man kände igen Maria, och de böjde åt sidan, när vi gingo upp mot Narvavägen.
Jag såg på min följeslagerska. Hennes ansikte hade samma uttryck som den gången då hon berättat om sitt eldsmärke för mig. Våra ögon möttes. Vi stannade båda. Ännu skälvde vi lätt efter förskräckelsen.
— Gud räddade henne, sade Maria med bävande röst.
Då kom det plötsligt över mig ett slags raseri, som fick allt att gunga framför mina ögon: Maria, träden, från vilka snön rann, Oscars krokankyrktorn, husen mittemot oss. Jag kände spänningen, som just varit på väg att vika, åter dra till kring mitt hjärta.
— Jag tror det inte! Jag tror det inte!
Orden flämtade fram, och då jag mötte Marias häpna blick, som träffade mig ur allt det gungande och rullande runtomkring oss, fattade jag tag i hennes arm och nästan släpade henne med mig. Jag vet icke vad jag sade, men jag måtte i en ström av ord, icke så alldeles klara, berättat för henne, hur min tro glidit bort. Vid slutet av allén vände vi och gingo nedåt
