136
och så uppåt igen, alltjämt drog jag den tysta flickan med mig. Jag tyckte att hon blev allt tyngre. Det var, som om allt det jag under den förflutna tiden tänkt på och grubblat över blivit till denna tyngd mot min arm, som jag nu andfådd sökte forsla fram.
Slutligen tystnade jag. Uppe vid Karlaplans plantering stannade vi åter. Spänningen hade släppt mitt hjärta. Marias allvarliga ögon granskade mig.
— Du kanske aldrig hade sagt något, om icke den här händelsen liksom drivit på dig?
Det låg redan misstro i hennes röst, och tårarna kommo mig i ögonen.
— Jo, det hade jag säkert, svarade jag.
— Å, Tony, Tony! brast Maria ut. Vart går du? Vart går du? Tänk på att du en gång skall stå till räkenskap för detta! Även om du inte vill se Gud, så ser Gud dig. Du tror du kan gå din egen väg, men Gud kommer alltid att vara bakom dig eller framför dig. Och hans tålamod kan också brista. Akta dig för Guds vrede, Tony!
Jag svarade henne inte. Bakom henne ljusnade himlen, och jag kunde se, hur dimmorna lyfte över Ladugårdsgärde. Därborta gick min vita väg.
