137
— Dina ögon äro redan frånvarande. Du hör mig inte, sade Maria sorgset.
— Kan du förlåta mig? frågade jag.
— Det är inte mig du skall be om förlåtelse, Tony. Det är en annan. Följ med mig hem nu. Låt mig bedja för dig.
Men jag skakade på huvudet.
— Det hjälper inte, sade jag. Nu förstår du, att jag inte kan vara med er längre. Jag menar det inte som otacksamhet. Jag håller så av er allesammans.
Men Maria ville icke släppa mig. Kunde jag inte bara följa med henne? Hon var säker på att hon skulle kunna övertyga mig om att jag hade orätt. Hon skulle bedja. Länge gingo vi fram och tillbaka i planteringen. Så stannade vi åter. Ett ögonblick stodo vi tysta.
— Skola vi skiljas då?
Maria tog min hand. Så förde hon plötsligt med en rörande åtbörd min hand upp mot sin kind — den kind, där trycket av fem lågande eldsfingrar tycktes bränna.
— Jag trodde, sade hon och hennes röst darrade, att detta skulle du inte kunna glömma.
Och så gick hon ifrån mig. Jag stod kvar och såg efter henne. Men när hon var borta,
