253
XXXVIII.
När jag vaknade morgonen därpå, sken solen rätt in i rummet. Ovanför mig hörde jag någon gå av och an: en stol sköts åt sidan, ett fönster öppnades, en bit på en visa visslades; men visslingen upphörde nästan genast.
»Kanske Frank», tänkte jag halvt drömmande.
Jag kom ned till frukosten. På bordet stod kaffekannan av silver och sände riktiga solblixtar omkring sig, och i rummen var en doft av sval vår och blommor. Frank satt redan vid frukostbordet.
— Vi bruka äta frukost när som helst, sade han och sköt fram en stol åt mig. Constance sover ännu.
Samma känsla av behag, som jag erfarit föregående kväll, kom nu tillbaka till mig. Frank serverade mig allt med största artighet, bjöd socker, slog i mitt kaffe. Hela hans uppträdande tycktes vilja visa, att han tänkte särskilt på mig, bara i hans sätt att böja sig fram mot mig över bordet, när jag sade något, låg en uppmärksamhet, en uppskattning, som berörde mig angenämt. Och ändå var han icke på något sätt
