22
det och det året, med gården precis sig lik som då, och den gamla pumpen, som endast blivit litet rostigare. De gamla lekplatserna, vägen till skolan, ack, alltsammans skulle vara mitt, bara därför att en liten barnsula en gång satt märken i sanden på lekplatsen eller i den uppslammade lerjorden kring pumpen.
Jag tänker på Stockholm första tiden, sedan jag kommit dit. Det var grått. Det var mot slutet på året, då Stockholm ofta är en grå stad, men jag inbillar mig nu, att all denna gråhet endast utlöste min egen sinnesstämning. Lösryckt från allt det, som jag förut hört samman med, gick jag omkring halvt i ett slags dvala utan att riktigt kunna uppfatta det nya jag såg, medan inom mig, ovetande för mig själv, hela denna yttre värld redan börjat avsätta sig och fläta sig in i mitt sinne.
Jag lärde mig snart att hitta ensam. Det första jag skymtat av staden vid Pas arm hade ej givit mig någon klar föreställning av hur den såg ut. Jag uppfångade glimtar av ett, som jag då tyckte, oroligt gatuliv från en spårvagn eller från fönstret av någon restaurang. Jag hade även, då vi en kväll gingo hem, sett ett svart vatten, där lyktljusen legat och simmat likt sönderslagna bitar av någon blänkande
