347
duvet småprat. Klockan var ju ännu endast nio på morgonen.
Sedan kom morgonbönen i det lilla rummet innanför tamburen. Var och en hade där sin sedan åratal bestämda plats, dit han gick och satte sig. Ett stycke ur evangeliet lästes, och Fader Vår. En Gud, som jag aldrig känt och vilkens faderligt välsignande leende jag aldrig skymtat i min barndoms molniga himmel, lät här sitt ansikte »lysa över oss».
Brasan sprakade i kakelugnen, på skrivbordet lågo dagens tidningar i en uppstaplad hög, som under morgonens lopp skulle genomgås av husfadern, och ute på trappan solade sig blundande hunden Tufs. Långt, långt borta i ett dimmigt oredigt fjärran tycktes mig då synerna och rösterna i ett halvmörkt sjukrum.
Efter bönen gick Gerd hän till sitt arbete. Tant satte sig vid sin sömnad och lyssnade då och då till vad farbror läste högt ur tidningen. Jag såg henne sitta där på en låg stol vid fönstret, och jag tänkte på Herberts ord om dessa händer, som aldrig voro sysslolösa. Herbert och jag strövade omkring ute i solskenet följda av Tufs, som litet tung och gammal kom nosande och stånkande efter oss.
Vid tolvtiden dracks te, med många goda
