381
som ett under, en gud? Han var notarie hos hennes pappa, borgmästaren. Han satt på rådhuset och förde långa domarprotokoll. Tänk, hon hade sett honom där i flera år utan att ha en aning om att han var ödet, som väntade henne, guden som skulle göra hennes liv till paradiset. Med fuktiga, tindrande ögon betraktade hon mig.
— I vår eklatera vi, och i höst gifta vi oss! sade hon.
— Och din konst? frågade jag.
Hon tog leende högen av noter, som låg på det gamla skamfilade pianot, i sin famn.
— Jag bryr mig inte om det där mera, sade hon, jag struntar i konsten, hör du; och med en duns lät hon nothögen falla igen, så pianot skrällde till. Artur vill inte ha en hustru, som är konstnärinna. Jag kan sjunga och tralla hela dagen för honom ensam, om han vill.
Besynnerliga kärlek! Där satt en liten notarie och skrev protokoll borta i en småstad och hade tagit makten över denna flicka, som tyckts mig oövervinnlig i sin ärelystnad och sprakande energi. Men han kunde ju omöjligt vara en vanlig herre! Jag bad att få se ett porträtt av honom, jag måste se denne man, som förvandlat Kerstin. Redan föreställde jag mig honom
