382
som ett slags ormtjusare med betvingande blick. En fotografi hamnade i mitt knä. Ja, där var han. En liten ljus, obetydlig herre, slätkammad, alldaglig, med en pärlnål i den välknutna halsduken. Jag kunde nätt och jämnt få fram ett yttrande av erkännande. Men Kerstin märkte inte min förvåning. Hennes tankar voro inte i nuet. De voro redan på väg in i framtiden till det lilla hem i småstaden, som denne Artur skulle göra till ett paradis.
Men snart började jag få en viss aktning för Artur. Kerstin fick brev från honom var dag, och det var kärleksbrev. Ofta kunde hon ej motstå lusten att visa mig ett par sidor, och breven bestodo ofta av tjugu, trettio. På de tättskrivna bladen fanns allt vad ett flickhjärta kan begära: svärmeri och dårskap och ömma försäkringar. Det var sannerligen ingen kurialstil. Den lille notarien tycktes skaka orden ur sin penna med en i ämbetsverken okänd lätthet och rörlighet. Och fastän jag inom mig kunde le åt en eller annan svulstig sats, visste jag att jag i hemlighet var icke så litet avundsjuk på Kerstin.
När jag sedan kom hem och fann ett av Herberts små fyrkantiga kuvert i brevlådan, öppnade jag det långsamt och läste de två eller
