79
den vägen, som går fram, fram mellan höga berg och gapande vidunder, men som till sist skulle vidga sig och uppenbara all himlens salighet för dem som velat nå Gud.
Där fanns i hennes tal en del banala vändningar, säkert ofta hörda från mången kyrkas predikstol och från mången skolbönsals kateder; men genom allt vad hon sade skimrade ändå något ungt och kärleksskälvande: en vis jungfru, som sakta vänder sin blanka oljelampa och gläder sig åt ljuset i ögonen omkring sig — men som icke förstår, att det ljuset kanske bara är ett återsken av glansen från hennes egen lilla trogna och fromt putsade lampa.
Maria lade sakta ihop sin bibel. Alla reste sig nu från sina stolar och föllo på knä framför dem, med ansiktena dolda i händerna. Jag gjorde som de, men med en hjälplös känsla av att jag inte visste, vem jag föll på knä för. Den ena efter den andra började bedja. Nu gick man icke längre i ordning. Den, som kände sig manad, tog plötsligt vid. Jag hörde spröda entoniga röster höja sig, en efter en — och jag tyckte att alla sade ungefär ett och detsamma.
— Tack, käre Jesus, för att du i kväll varit hos oss!
