Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Jag ser en irrande, en slagen här,
mig tycks, att jag de bleka skuggor känner,
ty samma längtan deras bröst förtär,
och samma kyss på deras läppar bränner.
Jag ser en vålnad, som, hvar natt som går,
i sagoskogens dunkel fridlös vankar,
vid törnehäcken är af blod det spår,
och marken är betäckt med vissna tankar.
Och skogen står där, hög och allvarsam,
en bunden värld, som klagar och fördömer,
men ingen väg för genom mörkret fram,
och törnet stänger och prinsessan drömmer.
— 14 —
