i samklang med ditt lynne, som är nycken,
och då det ledsamt blir att prisa jämt,
jag roar mig, som du, att slå i stycken.
Hofskalder har du fullt i dina riken,
men narren sköter ensam om kritiken.
Nu solen sjunkit. Dagen säger: tack!
för hvad du gaf den; natten hviskar: ack!
vid tanken på den fröjd du den bereder.
Där smyger månen ödmjukt upp och beder
om gunstigt lof att sköta få sitt kall,
som är: att bringa kräsen dygd på fall.
När han försilfrar skog och fält och gaflar,
blir skapelsen poetiskt stämd och aflar.
Se fladdermusen, som sig ljudlöst svingar
och fångar mygg i sina dunkla ringar.
Lysmasken hänger blygsamt ut sin lykta,
— den lilla, äfven hon ger sin tribut —
och ugglefader med begrafningstjut
förkunnar nådig hjälp åt de betryckta.
Klar ligger vattnets yta som en spegel
— i parentes, du skulle bruka den! —
— 145 —
