den fjärde skildes dagen ifrån natten.
Den femte skildes växterna och djuren,
den sjette skildes mänskan från naturen,
När så på allt, så stort som smått, du skilt,
och striden redan börjat rasa vildt,
du hvilade den sjunde dagen stilla
och såg ditt verk och sade: det var godt!
Då, herre konung, har jag lifvet fått,
då steg jag fram och sade: det var illa!
Du lydde motsatslagen som din lag,
och som din egen motsats föddes jag
och skapade en värld af motsatt slag.
Af dualismen i ditt verk jag lärde
att mot ditt värde sätta annat värde.
Så fick jag kraft att skilja ondt från godt
och rätt från orätt, skilja lögn från sanning
som allt du lämnat i en sorglig blandning.
Nå, med min framgång kan det synas smått,
jag medger att min skillnad ännu smakar
betänkligt af den blandning, som du skakar,
där olust nekar och där lusta jakar.
Men jag är knappt på tredje dagen än
och fyra skapardagar stå igen;
ty, olik dig, om äfven jag det kunde
jag ämnar ej att hvila mig den sjunde.
— 156 —
