Låter hakan sjunka i handen och filosoferar.
Ja, herre, då jag saken rätt betänker:
helt fåvitskt har jag klandrat dina skänker.
Då själf din nyckel i min hand du stack,
jag bör ej sucka utan säga: tack!
Ty sådan är din lag: det enkla är
det ofruktbara, dömdt till undergången,
och endast dubbelheten blom beskär
och sätter frö, där framtiden är fången.
Af tvedräkt alstras striden, som ger död,
men tvåfald alstrar äfven kärleks glöd,
som skänker lifvet, så jag enklast tyder
din skaparlag, den lag som själf du lyder.
Så gaf du mig — du kunde icke annat —
det tvillingpar, som hittills jag förbannat:
min frihetskänsla med dess djärfva håg,
den modige, hvars maning lyder: våga!
medvetenheten, hvilkens djupa våg
i ständig stillhet speglar tviflets fråga.
Så bar jag evigt tvistefrö i barmen,
mitt bittra nöje blef att leka låg,
och jag en narrplats tog hos dig i harmen.
Men där det tvedräkt finns, finns möjlighet
till kärlek ock, — tyst, låt mig frågan vända!
— 157 —
