I denna strid, mitt inre sönderslet,
låg lyckans förbisedda frö kanhända.
Kanhända ligger sanningen däri:
blott genom vetandet du kan bli fri!
Springer upp.
Tag dig i akt för gåfvan, som du gaf!
Kanhända lär jag mig en gång den bära
med upprätt hufvud, — då är domen nära,
då, herre konung, blifver du min slaf.
Ja, jag vill knyta hop med kärleks band
de båda makter du i vapen ställde;
förenade — hvad motstår deras välde?
Tag dig i akt — nu står min själ i brand!
Jag anar det: af dessa två skall födas
det starka barn, hvars namn jag icke vet,
som skapar sig sin egen evighet
och af hvars hand din härskarvilja dödas.
Min rygg skall rätas upp, min blick bli ljus,
den stolta segrarn skall gå fram ur trälen,
ditt välde, konung, störtar jag i grus
och på din nacke skall jag sätta hälen!
— 158 —
