Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Står orörlig, som träffad af en syn.
Och sedan? — Sedan? — Jag förstår din blick!
Sen skall jag stå där öga emot öga
med denna makt, den onämnbara, höga,
af hvilken du ditt korta välde fick,
du stackars slaf, som lånat härskarskick,
det stora intet emot detta något,
som kallas lif!
Sjunker samman.
Jag narr! Mig själf en gåta
med gåtor kämpar jag! Hvad ser du, herre kung?
Din blick, den bleka, grymma, stirrar tung
mot fjärran rymder. Har du lust att gråta?
Jag ock! Så kunna vi hvarann förlåta,
jag dig, som gaf mig detta grofva bröd,
hvarmed min skönhetshunger jag får stilla,
du mig, som smädar din förklädda nöd.
Förlåt mig då, jag menar ej så illa.
Du piskar mig med ris, jag dig med skämt,
men samma gåta har oss båda skrämt.
— 159 —
