Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Så sparkas barnen stundom under bordet,
men stå försagda inför fadersordet.
Förlåt mig, sköna natt! Din mantel bred
kring detta svaga trots, som mod vill skrymta!
Ju tyngre mörkret ligger på vår led,
dess kärare det ljus, vi fjärran skymta.
Det ljus, jag tror mig skåda, lyser matt,
skänk därför rikligt mörker, sköna natt!
Hvad ser du, herre? Alltid stor och still!
För dig finns intet ljus, dig båtar lika,
om dina offer jubla eller skrika,
om böner eller hot du lyssnar till.
Det sköna jämnmod, som du njuter af,
jag fruktar, herre, jag det aldrig hinner,
den stora längtan, som inom mig brinner,
för alltid har mig stämplat till din slaf.
Jag, ofullgångne gud, är mera svag
än sländan, som med glädje gör din lag.
— 160 —
