Som tecken på min höghet och mitt fall
jag bär min puckel och den bära skall.
Kanhända ock, då jag med hån dig sårar,
du däri blott min dolda kärlek spårar,
och i mitt narrspel, nyckfullt och förvändt,
du, mäktige, ditt eget syfte känt.
Så tag min kärlek, herre, som den är,
ej fylld af tacksamhet, men af begär,
och minns, att då din skönhet jag förgäter
jag mot din drömda skönhet blott den mäter.
Du sitter, smidd i bojor, på din tron,
låt narren hafva kvar sin fria ton,
ditt valspråks mening, som du själf ej vet,
låt den förbli min dårskaps hemlighet.
Sof, stackars herre, än är natten lång;
jag sjunger dig en vaggsång denna gång,
— när tid det blir, jag sjunger väckarsång.
Sjunger.
Sof, min stackars konung, sof!
Narren är din like.
— 161 —
