— 119 —
Detta är ju ganska klart. Och nu, mr Barker, vill jag inte längre stå i vägen för er förklaring.
Det var en syn för gudar att skåda Cecil Barkers uttrycksfulla ansikte under den store detektivens framställning av saken. Vrede, förvåning, häpnad och obeslutsamhet efterträdde där varandra. Till sist tog han sin tillflykt till en något bitter ironi.
— Ni vet så mycket, mr Holmes, sade han, att det är bäst, att ni berättar oss litet mer.
— Utan tvivel kunde jag berätta er ganska mycket mer, mr Barker, men det faller sig bättre, om det kommer från er.
— Tycker ni verkligen det? Det enda jag kan säga är emellertid att om här föreligger någon hemlighet, så är den inte min, och jag är inte den som röjer den heller.
— Om ni tar det från den sidan, mr Barker, inföll inspektören lugnt, måste vi hålla er i sikte, tills vi få order att häkta er.
— Det kan ni göra hur tusan ni vill med, sade Barker trotsigt.
Förhandlingarna tycktes ha nått sitt slut med avseende på honom, ty man behövde blott se på detta granitansikte för att förstå, att ingen tortyr kunnat förmå honom att vittna mot sin vilja. Svårigheten bröts likväl av en kvinnas röst. Mrs Douglas hade stått och lyssnat vid den halvöppna dörren och kom nu in i rummet.
