Sida:Tragedien på Birlstones herrgård 1915.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 121 —

Mannen stod där och blinkade med ögonen, som man gör då man från mörkret kommer ut i dagern. Det var ett ganska anmärkningsvärdt ansikte — djärva grå ögon, yviga, kortklippta, gråaktiga mustascher, en tvärskuren, framskjutande haka och ett humoristiskt drag kring munnen, Han såg noga på oss alla, och så gick han till min förvåning fram till mig och räckte mig en pappersbunt.

— Jag har hört talas om er, sade han med en röst som inte var riktigt engelsk och inte riktigt amerikansk heller, men särdeles välljudande och behaglig. Ni är det här sällskapets historieskrivare. Nåväl, dr Watson, jag vore färdig att sätta min sista dollar i pant på att aldrig förr en historia lik denna gått genom era händer. Berätta den på ert eget sätt, men där har ni fakta, och så länge ni håller er till dem, kan ni vara tvärsäker på publiken. Jag har varit inburad i två dagar, och de ljusa timmarna — om man kan tala om ljus i en sådan råttfälla — har jag användt till att sätta dem i ord. Håll till godo med dem för er egen del och allmänhetens. Ni har där historien om ‘Fasans Dal’.

— Den rör det förflutna, mr Douglas, sade Sherlock Holmes lugnt. Vad vi nu önska är att få höra er berättelse om det nuvarande.

— Det skall ni få, sir, sade Douglas, Får jag röka, under det jag talar? Tack, tack

St.-T.16
Tragedien på Birlstones herrgård.