deras våldsamhet. En kedja af branta berg, ur hvilkas klyftor tallar och löfträn resa sig, betäcker Elfvens västra sida; på den östra framskymta en mängd af vattenverk; aflägsna höjder utgöra fonden af taflan; tvänne små laxfisken med sina fraggiga ränlar, och Olidehåla, upfyld af timmer som kringdrifver i dess starka hvirfvel, äro i förgrunden. Sjelfva dånet ökar den vilda högtidlighet som upträdet äger, och lugnvattnet, som åtskiljer fallen och gör några korrta brytningar emellan deras skummande vågor, visar dem ännu mer framstigande genom den skugga det förordsakar ofvanföre. Denna stora majestätiska utsigt, där Naturen samlat nästan allt hvad ögat på en gång kan fatta af det vilda sköna, väcker åskådarens beundran till en höjd som gör honom mindre upmärksam på enkla föremål. Äfven de slussar som nu, utan nytta, lämna strömmen ett obehindradt genomlopp, tjena att skapa nya skönheter. Så ser man huru vattnet lodrätt nedstörtar i Polhems sluss från en höjd af mer än 50 fot; åskådaren står öfver fallet, och slussens
