Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 15 —
mörker gör att dess djup synes ännu mera afgrundslikt, under det den västliga solen bildar en skiftande rägnbåge i de ångor som ouphörligt upstiga ifrån fallet[1].
Det är icke längesedan en Utlänning kunde betrakta dessa pittoreska ställen med mera nöje än en Svensk; den förre såg endast Naturens majestät, den sednare kände harmen af en felslagen väntan som
- ↑ Det förefaller otroligt, då man beskådar Trollhätte fallen, att en samling af is kunnat tilbakahålla den vattenmassa som här framstörtar; detta hände likväl i December 1720; då det öfra och största fallet blef så tillstoppadt af kraf-is eller grundsvall, att icke mera vatten slapp fram än såsom genom en tillsluten, men någon otät qvarndam. Updämningen varade i 9 dygn; under hvilken tid man kunde på bottnen gå tvärs öfver Elfven under Gullö bro, som då låg öfver starkaste strömmen. En sågare berättas ock verkeligen hafva gått deröfver. Ofvanför fallet steg vattnet så högt att de som bodde på Öen och utmed stranden måste flytta ur sina hus, och hade det förmodeligen stigit högre om icke Elfven, på lika sätt, varit tilldämd ofvanföre vid Rånnum. (Vettensk. Acad. handl. för 1765, 2 qv.)
