Käthe med ett dämpat skratt, men kom med, så får du se!
Germaine Gallopin var känd för att vara lättskrämd och försagd, men hon var icke desto mindre nyfiken och beslöt därför att följa med, ehuru hennes tänder skallrade av rädsla. Hon kastade sitt röda täcke över sig och gick med de andra in i rummet.
— Titta på den här sömntutan, började Hilde pekande på Luise, tror ni att hon vaknar, om vi binda fast hennes stortå vid sänggaveln?
Käthe skrattade förtjust, men Germaine, som icke förstod så mycket tyska, fattade icke genast meningen och betraktade förvånad och nyfiken de hemlighetsfulla förberedelserna. Hilde fick tag i ett stycke vitt band. Detta fästes först vid sänggaveln, och sedan företogs ett angrepp mot Luises stortå.
— Vad vara mening? frågade Germaine.
— Vänta, får du se, svarade Käthe.
Efter flera misslyckade försök, som avbrötos då det blev nödvändigt för Käthe och Hilde att kväva sitt skratt, lyckades de fånga in den motspänstiga stortån och binda fast den utan att slumrerskan vaknade.
Germaine åsåg det hela allvarligt och oförstående… hon hade icke alls något sinne för galna spratt.
— Skall det vara för all natten? frågade hon.
— Hon menar för hela natten, förklarade Käthe och nickade. Ja det förhjälper Luise till angenäma drömmar. Ska vi binda fast dig på samma sätt?
Germaine skakade på huvudet.
— Merci, nej tack, det bliva för obekväm. Hon kan… hon pekade på Luise… hon kan se démettre.
— Vad är det? sporde Hilde.
— Å, hon menar att Luise kan försträcka stortån, om hon rör sig.
— Äsch, dumheter, hon sitter så fast. Men vet du vad, jag har här ett stycke vitt papper… vi kan göra en narrkåpa av det och sätta den på henne.
— Jag ska göra det, jag har så många gånger gjort pappershattar åt mina bröder, sade Käthe ivrigt. Jag kan den konsten.
