skulle man kunna göra annat än jubla ut sin fröjd med klar och hög röst!
Efter kvällsmåltiden kom Christian för att hämta de unga flickorna, och Hilde suckade för att tiden gått så fort.
På den följande måndagen hade hon alls ingen smak för undervisningen, och Hilde började sucka under det tvång, som ålades henne. Icke heller var det lätt att göra några roliga puts, ty flickorna stodo under oavbruten uppsikt. Där hemma hade hon åtminstone varit fri om kvällarna, men här tändes lampan efter kvällsvarden, och de unga flickorna satte sig med sina handarbeten hos madame Mellet och hörde på, medan en av dem läste högt.
Denna stund var Hildes fasa. Hon förstod föga av det, som lästes, och andades ut, liksom lättad, när klockan äntligen slog nio, och handarbetena lades ihop.
Därpå höll madame Mellet en kort andakt, och flickorna begåvo sig till sina sovrum. En halvtimmes frist var dem medgiven, men sedan måste alla vara i sina sängar. Mademoiselle övertygade sig därom, i det hon gick genom alla rummen och släckte ljusen.
Så var det även denna kväll. Hilde ropade sakta på Luise, men ett ganska hörbart snarkande förrådde, att Luise redan var långt borta i drömlandet.
Detta var dock ingalunda i Hildes smak. Tusen galna infall virvlade genom hennes lilla huvud; hon var icke alls böjd för att sova, snarare för att ha något roligt.
Med ett hastigt beslut sprang hon ur bädden och öppnade ljudlöst dörren till nästa rum.
— Käthe! ropade hon sakta.
— Ja, ljöd det med låg röst tillbaka.
— Du, jag har en präktig ide, viskade Hilde. Kom in i vårt rum.
Käthe lät icke truga sig länge. Men nu reste sig även i den andra bädden en vit gestalt och frågade sakta och ängsligt:
— Vad är det? Vad vill ni? Jag är så rädd!
— Ja, söta Germaine, det är vi vana vid, svarade
