Med stor skicklighet tillverkades hatten och sattes på den lugnt sovande Luises huvud. Det dämpade fnittrandet hördes dock in i det på andra sidan belägna rummet, dörren öppnades försiktigt, och systrarna Amelie och Sophie Ubert tittade nyfiket in.
Hilde drog dem fram till sängen, och det var ganska märkvärdigt, att icke Luise vaknade av deras skratt. Flickorna påminde sig dock snart, att mademoiselle hade sitt rum mitt emot på andra sidan korridoren och att hon brukade sova mycket lätt. De bekämpade därför sin munterhet och var och en återvände till sin säng.
En stund lyssnade Hilde, men då hennes rumskamrat ej lät höra några ljud, som tydde på uppvaknande, lade hon sig ned och somnade snart.
Plötsligt for hon i vädret, uppväckt av ett genomträngande skrik. Vad i all världen var det? Å, det var naturligtvis Luise. Hade hon vaknat? Ja visst.
— Oh, mon orteil, mon orteil, jämrade hon sig.
— Men var då för all del tyst, sade Hilde.
I detsamma öppnades dörren, mademoiselle visade sig med ett ljus i handen och frågade efter orsaken till skriket.
Luise upprepade sitt: Mon orteil, oh mademoiselle, il est serré.
Mademoiselle såg förundrad på Luises märkvärdiga huvudbonad, därpå trädde hon närmare, varseblev den fängslade tån och befriade den.
Luise blev nu först riktigt klarvaken, förstod, att det var fråga om ett spratt och beklagade livligt att hon ditkallat mademoiselle med sitt skrik. På dennas fråga, om tån gjorde ont, nekade hon ivrigt och tog hastigt av sig pappershatten.
Men det hjälpte icke, ovädret stod icke längre att förhindra. Mademoiselle gick fram till Hildes säng och frågade strängt, om det var hon som hade ställt till med detta.
Hilde skrattade ut.
— Oui, mademoiselle, C'était si drôle, svarade hon.
Mademoiselle förehöll henne nu, hur lättsinnigt hon handlat. För det första var det farligt att binda fast
