en lem på en sovande; Luise kunde lätt ha försträckt tån, och för det andra hade Hilde med sitt okynne stört den nattliga ron. Hon skulle följande dag få straffarbete och ej få deltaga i promenaden.
Därmed gick mademoiselle. Den godhjärtade Luise brast ut i självförebråelser och ursäkter för att hon genom sitt skrik förrått dem.
Nu öppnades dörren till det angränsande rummet, och Käthe och Germaine uppenbarade sig, skrattande och viskande.
Luise berättade, hur hon vaknat, och Hilde sade:
— Ni kan vara glada, Käthe och Germaine, jag tar straffet på mig ensam.
— Fattas bara det, genmälde Käthe. Nej, i morgon anmäla vi oss också.
Germaine var ej böjd för att dela denna uppfattning, men genom Käthes energiska föreställningar kom hon slutligen därhän att också anse det som en hederssak att dela bestraffningen med Hilde.
Följande morgon anmälde de sig följaktligen såsom Hildes medbrottslingar. Germaine ville i sista stunden draga sig tillbaka, men Käthe drog henne med sig, och båda bekände sin skuld för mademoiselle. Ett längre tal och straffarbete, medan de andra promenerade, blev följden.
— Och allt det här har Luises stortå åstadkommit! suckade Hilde, då de på eftermiddagen alla tre sutto i skolrummet och skrevo av ett längre brottstycke ur Racines liv.
Där ute skrattade solskenet, fåglarna tävlade i sång, kamraterna fingo göra en lång promenad och här skulle de sitta och skriva i sitt anletes svett!
— Att skriva av allt det här fyra gånger… det är gräsligt! sade Hilde. Vi hinna knappast bli färdiga tills mademoiselle kommer tillbaka med de andra.
Käthe skrattade.
— Om du gör som jag, blir du färdig snart nog.
Hur då?
— Skriv av det en gång bara… sedan ska du få se.
