Hilde vart mycket nyfiken och skrev nu lika oförtrutet som Käthe.
— Seså, nu är det klart, utropade den senare efter en stund, i det hon kastade pennskaftet på bordet och lutade sig tillbaka i stolen.
— Men Käthe, du kan inte ha skrivit det mer än en gång ännu, och det skulle ju vara fyra gånger.
— Ja visst, men läs vad här står!
Hilde böjde sig fram över Käthes häfte och läste under avskriften: Tre gånger da capo.
— Käthe, det var en underbar idé, det ska jag göra efter, utbrast Hilde förtjust.
Hilde skrev hastigt slut på den första avskriften, följde sedan Käthes exempel och frågade:
— Vad ska vi nu göra?
— Vi gå ned i trädgården, det har mademoiselle inte förbjudit oss, och madame Mellets rum ligger åt andra sidan… hon ser oss inte.
Germaine fick först småningom klart för sig, vad det var fråga om, men blev då förskräckt och förklarade bestämt, att hon ämnade fullgöra sitt arbete på föreskrivet sätt.
— Låt henne hållas, sade Käthe och drog Hilde med sig.
De gingo ned i trädgården, roade sig först med gungan en stund och satte sig sedan på en bänk och pratade. Så förgick tiden hastigt, och de blevo högst överraskade, då Berta plötsligt sprang fram till dem.
— Vad i all världen ha ni nu ställt till igen? ropade hon till dem. Mademoiselle sa inte ett ord, då hon såg era häften, men hon såg häpen och ond ut och gick genast in till madame Mellet.
— Ödet är oundvikligt, sade Käthe, fattade Hildes arm, och båda skredo, till synes oberörda, förbi sina kamrater.
I själva verket voro de ej synnerligen väl till mods; tvärtom bultade hjärtat ganska ängsligt i deras bröst.
Snart stodo de båda missdådarna med högröda kinder och nedslagna ögon inför förestånderskan och höllo
