varandra liksom till tröst vid handen. Madame Mellet betraktade dem ett ögonblick tigande och sade därpå:
— Inser ni nu, hur opassande och ohederligt ni uppfört er mot mademoiselle?
Då Hilde ej helt och hållet uppfattade hennes ord, överlämnade bon åt Käthe att svara:
— Oui, madame.
— Vilken av er hittade på det här?
— Jag, tillstod Käthe utan tvekan.
— Och du har också förlett Hildegard att göra likadant?
— Å… ja, sade Käthe hastigt, och tystnade sedan, ty hon kunde ju omöjligt säga, att Hilde med förtjusning var med om alla galna streck.
Madame Mellet tycktes läsa hennes tankar, ty hon sade:
— Jag vet väl, att Hildegard är mycket benägen att utföra dina idéer, men detta är ingen ursäkt för en kamrat att förleda en annan till olydnad.
Käthe sänkte skuldmedvetet huvudet, och förestånderskan talade nu långsammare, så att även Hilde skulle förstå henne. Hon talade så vädjande, att de båda flickorna voro helt förkrossade och bådo om förlåtelse.
— Gå nu till mademoiselle, upprepa er bön om förlåtelse för henne. För denna vecka ska ni vara uteslutna från sångstunderna om kvällarna, och på söndagseftermiddagen ska ni skriva en uppsats i mitt rum.
Mycket nedstämda lydde flickorna, bådo mademoiselle om ursäkt och begåvo sig på hennes tillsägelse åter in i skolsalen för att på tillbörligt sätt fullgöra sitt straffarbete.
Under den följande veckan uppförde sig Käthe mönstergillt, och Hilde sökte till en början följa hennes exempel, men då lördagen kom hade hon likväl flera streck för oordentlighet och ouppmärksamhet i sin anmärkningsbok.
På söndags eftermiddag kallades Käthe och Hilde in till madame Mellet och erhöllo tillsägelse att skriva en uppsats över ordspråket: Högmod går för fall.
De måste sätta sig vid bordet i rummet bredvid;
