devenons, nous parlerons ensemble de notre chère Hilde.
Ma chérie, dis-moi que tu le veux et envoie-moi, s'il te plait, ta photographie! Je la désire depuis si longtemps et t'en serai si reconnaisante. A bientôt donc, n'est-ce pas? Mes meilleures amitiés à Madame Regnier. Adieu, chère Hildegard, tante Adèle et Helene te dissent mille choses affectueuses et moi je te'mbrasse de tout mon coeur en restant ton affectionnée
Valentine.»
Hilly såg upp helt lycklig.
— Är det inte ett förtjusande brev, mamma?
— Jo, mycket nätt, kära barn. Nu får du väl tillsvidare inställa dina engelska självstudier och öva dig i franskan i stället, så att du också kan svara vackert. Och så kan ju Heinz fotografera dig med sin kamera, så kan du skicka ditt porträtt både till Hilde och Valentine.
— O ja, mamma, så roligt! Men nu ska vi se, vad Hilde skriver:
»Sûrcrêt den 11 februari.
Min kära lilla Hilly, min söta Syrsa!
Om du inte vore min bästa väninna och jag inte höll så rysligt mycket av dig, sutte jag säkerligen inte inne i mitt tysta rum och skreve till dig. Det är nämligen söndag, och de andra äro nere i trädgården och spela av hjärtans lust. Men jag skriver ju så förskräckligt gärna till dig, min rara Hilly, och du kommer alltid att förbliva min bästa väninna, även om jag tycker mycket om någon annan, t. ex. Valentine.
Ditt lilla brev till henne var förtjusande; hon blev rysligt glad över det och svarar dig här. Du är verkligen mycket skickligare i franskan än jag, Hilly! Fastän jag nu äntligen börjar få en aning om den. Jag pratar och ramlar på värre, och ofta skratta de och ha mycket roligt åt mitt rådbråkade språk. Men så är jag ju mademoiselle Toutement också.
Hur är det med dig, min söta Hilly? Jag tänker så mycket på dig och på hela svärmen. Det är synd
