att den är skingrad åt alla håll. Jag har inte hört av Emmy och Lisbeth på länge nu.
Vår nya lärarinna i engelska, miss White, har nu kommit, och hon har redan börjat undervisa. Hon är mycket hygglig, fastän rysligt stel. Jag tror, att jag kommer att lära mig engelska fortare än franskan.
Nyligen upplevde vi en förtjusande dag där nere i byn. Professor Wendt firade nämligen sin födelsedag, och till denna brukar han alltid inbjuda hela pensionen. Hyggligt, inte sant? Det skulle bara vara fler människor, som hade sådana trevliga vanor! Då blev jag också bekant med hans syster, en gammal förtjusande dam, som sköter hans hushåll. De utgöra ett idealiskt syskonpar. Jag tror inte, att Hugo och jag kommer att bli så en gång i tiden.
I djupaste förtroende, Hilly: Jag skulle hellre vilja hushålla åt min man än åt min bror, skulle inte du det också? Jag tror, att det skulle vara mycket roligare.
Just som vi skulle gå till professorn, fick mademoiselle se, att en knapp fattades i min klänning igen. Jag hade råkat slita bort den på lördagskvällen och sedan glömt att sy i den. Hon skickade in mig att sy fast den och lät giva mig ett streck för oordning.
Jag var utom mig av ängslan att de skulle gå och lämna mig kvar hemma. Jag sprang hastigt in i mitt rum, rev till mig syskrinet, varvid hela dess innehåll naturligtvis for ut över hela golvet och den otäcka knappen, som jag skulle ha, rullade långt in under sängen. Så där går det alltid, när man har bråttom. Beväpnad med en tändsticka kröp jag under sängen och fick äntligen tag i knappen, just som mademoiselle kom in.
Hon sa inte ett ord, men hjälpte mig att sy i knappen, och då hon var färdig, kysste jag hennes hand, tackade och lovade bot och bättring.
Vet du vad hon svarade? Jo, att hon snart måste uppge hoppet om att jag skulle bli annorlunda; straff tycktes inte alls hjälpa, när det gällde mig. Hilly, det där drabbade mig hårt. Jag måste ändå vara en rysansvärd varelse! Jag föresatte mig att försöka hålla
