rade tröstlöst ned i vattnet, under det stora tårar runno över hennes kinder.
Då lades en hand på hennes skuldra, och en vänlig stämma frågade på spanska:
— Vad fattas er, senorita? Kan jag hjälpa er på något vis?
Hilde vände sig hastigt om och såg in i den gamla ungmöns goda, deltagande ansikte. Utan att besinna sig anförtrodde hon den vänliga damen sina bekymmer.
— Pojkarna ha naturligtvis gått sin väg igen, slutade hon, de vet ju inte heller, vad de ska ta sig till med mamma, och vad ska jag göra? Det är så rysligt!
— Vill ni föra mig till er mor; kanske jag kan vara henne till någon nytta.
— Ni? Hilde gjorde stora ögon. Men mamma vill inte alls göra några bekantskaper. Hon kan inte ens tåla att ha uppasserskan hos sig.
Ett roat leende flög över damens ansikte.
— Kanske att jag kan behaga er fru mor litet bättre, sade hon skämtsamt. Ska vi inte göra ett försök? Jag är van att umgås med sjuka, ser ni, senorita.
— Kalla mig inte så, är ni snäll. Jag heter Hilde Hermsdorf.
— Och jag Ellen Braddon. Och nu, då vi ha presenterat oss för varandra som sig bör, så kan vi gå ned till er mor.
— Ni är bra vänlig, miss Braddon. Jag vet inte, hur jag ska kunna tacka er.
Miss Braddon räckte henne leende sin hand, och därpå gingo de ned till fru Hermsdorf.
— Mamma, här kommer miss Braddon, ropade hon. Hon är så väldigt rar, och hon vill gärna hålla dig sällskap.
— Men Hilde… Modern lät boken sjunka, som hon läst i, och for bestört upp, men miss Braddon lutade redan sitt vänliga ansikte över henne, och hennes djupa, klangfulla stämma sade:
— Förlåt att jag tränger mig på er så här, senora, men min önskan att om möjligt vara er till hjälp har drivit mig till er. Jag har en gång varit sjuksköterska.
