— Har du då vetat något om mig förut?
— Nej, men jag har glatt mig åt att få göra bekantskap med några tyska flickor, ser du. Jag gick i skola hos nunnorna i ett kloster och hade inte en enda väninna.
— Någon verklig väninna har inte jag heller, sade Hanna eftersinnande.
Hilde teg ett ögonblick, förstummad av idel överraskning, därpå framstötte hon:
— Ingen väninna? Hur är det möjligt? Finns det då i det här rysliga lilla Weidenburg inga flickor alls? Går du inte i någon skola? Där måste väl ändå finnas några trevliga flickor?
Hanna skrattade.
— Det var många frågor på en gång, men jag skall besvara dem alla. Visst går jag i skola, och nog finns det flickor där. Men jag har inte slutit mig så nära till någon, att jag kan kalla henne väninna.
— Å, men varför det?
Hanna pressade ihop sina läppar, men svarade därpå:
— Jag har ju min mor.
— Du är nog rysligt förståndig. Hur gammal är du egentligen?
— Jag fyller fjorton år i vinter.
— Det gör jag också. Men berätta mig nu om de andra flickorna i din klass. Hur många är ni?
— Åtta.
— Det är ju förskräckligt många. Hur kommer det sig då, att du inte har någon av dem till väninna?
— Jag sa dig ju, att jag inte har någon önskan därefter, sade Hanna med lätt rynkade ögonbryn.
— Men så har jag desto större! Och inte sant, Hanna, mig vill du väl i alla fall ha till god vän?
— Du vet ju inte alls ännu, om vi passa för varandra, genmälde Hanna skrattande.
— Åjo, varför skulle vi inte det? Jag tycker att du är förtjusande!
Hanna skrattade och såg road på den lilla älvlika uppenbarelsen, med det långa, upplösta håret, som stod
