miskt. De omfamnade och kysste varandra innerligt.
— Så har jag alltid tänkt mig att sluta vänskap, sade Hilde med strålande ögon. Hanna är ju rätt trevlig, men du är mycket, mycket sötare, Hilly.
— Du kanske kommer att tycka mindre om mig, när du gjort bekantskap med de andra flickorna i klassen. Jag är den enklaste och mest obetydliga av dem allesammans.
— Säkert inte, du är alltför anspråkslös, Hilly. Har du sorg? tillade hon saktare.
— Ja, jag miste min pappa till julen, svarade Hilly, och en djup smärta utbredde sig över hennes veka, barnsliga ansikte.
— Du ska inte vara sorgsen, du har nu mig, och jag ska nog sörja för att du blir glad igen.
Hilly såg som förklarad på henne.
— Ja, jag tror, att du kanske är i stånd till det. Vet du, jag hade hört talas om dig och visste, att du skulle komma till skolan, och jag var mycket nyfiken på dig. Jag ville så gärna bli bekant med dig, jag tyckte det skulle vara så intressant att ha en amerikanska till väninna.
— Jag är inte amerikanska till börden. Jag är född här i Weidenburg hos mormor. Men jag var bara tre år, då vi reste till Amerika, så att allting här är nytt för mig. Men berätta mig nu om dig. Är du född i Berlin?
— Nej, också här. Mina föräldrar bodde här tills min farmor dog. Då flyttade vi till Berlin och hade det mycket bra där tills pappa för tre år sedan insjuknade i ledgångsreumatism. Å Hilde, du kan inte tro, vilka svåra tider det var! Till en början trodde och hoppades vi att pappa skulle bli bättre igen och åter kunna använda sina förlamade armar, men det stannade vid hoppet. Hans lidande blev i stället värre och angrep slutligen hjärtat. Pappa var så ledsen att han inte kunnat spara något, och det lilla, som hans föräldrar lagt av, gick åt under hans långvariga sjukdom. Han önskade att vi skulle flytta hit och taga
