inackorderingar. Vi tänkte då inte så mycket på oss själva, men min brors framtid låg oss tungt om hjärtat och kostade mamma många tårar.
— Varför det då? Var han ingen god son?
— Jo då, Heinz är så god och mycket begåvad. Han hade tagit studentexamen och ville studera vid universitetet, men till följd av våra svårigheter måste han uppgiva detta och gå in vid posten. Jag vet, att det gjorde honom mycket ont, fastän han aldrig sade något eller visade det.
— Är han här i Weidenburg?
— Nej, i Schwerin. Men han kommer ofta hit, i synnerhet på söndagarna. Och då är det alltid glädjestunder för oss.
— Hur gammel är du?
— Jag blir femton i höst, och sedan jag gått och läst måste jag hjälpa mamma med hushållet. Vi är så fattiga. Och nu, tillade hon sorgset, vill du väl inte umgås med mig, när du fått veta det?
— Hur kan du tänka så rysligt om mig! utropade Hilde upprörd. Tror du att jag bryr mig om pengar och förmögenhet och sådant? Nej, inte ett dyft! Om du också vore en tiggarflicka, skulle jag tycka lika mycket om dig ändå. Men, Hilly, när ni nu bo hos din farfar är det väl bra… han har väl nog för er alla?
— Nej då, farfar har bara sin pension, som bortfaller vid hans död.
Nu öppnades dörren, och en smärt dam med alltigenom tilldragande, milda anletsdrag, inträdde. Hennes ansikte röjde ännu spår av stor fägring, ehuru det bleknat och tärts av sorg och bekymmer. Överraskad blev hon stående i dörren, då hon såg de båda flickorna, som sutto tätt intill varandra.
Bägge sprungo upp, och Hilly drog Hilde med sig.
— Mamma, det här är Hildegard Hermsdorf, som nyligen kommit hit från Sydamerika; du vet, att jag talat om henne. Hon kom hit för att göra min bekantskap, och nu ha vi svurit varandra vänskap för hela livet. Är det inte roligt?
— Mycket roligt, Hilly, svarade fru Regnier. Hon
