visste något, hade någonting lockande hemlighetsfullt för henne.
— Om ni finner min mor stilla och allvarlig, så undra inte på det, fortfor Hanna, och en fin rodnad flög över hennes ansikte. Vi ha gått igenom så mycket svårt, mamma är därför litet sorgmodig.
— Därför att din pappa är död, inte sant? sporde Hilde.
— Det också, men den egentliga orsaken kan jag inte säga er. Jag hoppas, att du, Hilde, med ditt soliga väsen ska kunna muntra upp mamma litet… jag kan det inte, jag är alltför allvarligt anlagd.
— Ja, jag vill gärna spela solsken. Pappa har sagt, att jag ska göra det för mamma också. Har du inga syskon, Hanna?
— Jo, två bröder, Wilfried och Joachim. De äro båda officerare. Achim har helt nyligen fått sina epåletter, men Wilfried är trots sin ungdom… han är tjugusex år… redan löjtnant. Han är mycket intelligent och kommer nog att gå långt.
— Ni är väl förskräckligt rika? frågade Hilde.
— Nej, svarade Hanna lugnt, tvärtom måste vi inskränka oss mycket för att kunna ge mina bröder det nödvändiga tillskottet. Men det gör ingenting; mamma och jag försaka gärna för deras skull.
Hilly tryckte deltagande hennes hand.
— Vi ha båda gått igenom mycket, jag tror att vi ska förstå varandra.
— Seså, sade Hilde, låt oss nu tala om kotteriet, som jag skulle vilja bilda till vintern. Mamma säger, att det inte bör vara fler än sex, eljest blir det för många. Du vill väl vara med, Hanna? Hilly har redan fått lov av sin mamma.
— Min mor har också givit mig tillåtelse, om jag har lust.
— Nå, lusten fattas väl inte, menade Hilde.
— Men tror du inte, att de uteslutna komma att bli förnärmade?
— Nej då, det är inte alla, som vill vara med, förklarade Hilde. Luise Weise har sagt mig, att hennes
