far aldrig skulle tillåta sådana dumheter, och Anna och Adele är tveksamma.
— Så mycket bättre, inföll Hanna. Då blir det bara vi tre och Emmy, Lisbeth och Marie.
— Låt oss börja redan nästa söndag, föreslog den ivriga Hilde.
— Nej, sade Hanna, då ska ni komma till mig, den dagen tillhör ni mig ensam.
Och därvid blev det. Nästa söndag gick Hanna omkring i sitt rum och styrde och ställde, och därvid hade hennes ansikte ett gladare uttryck än vanligt.
Efter överste von Hollfelds död hade modern flyttat till Weidenburg, varest hon levde mycket tillbakadraget med sin dotter. Något umgänge sökte hon aldrig. Men vid sitt sista besök i hemmet hade äldste sonen anmärkt, att Hanna var alldeles för tyst och allvarlig för sin ålder och att hon tydligen behövde umgås med jämnåriga flickor. Modern hade tänkt över hans ord och insett att han hade rätt, och det var därför helt beredvilligt hon gav sitt samtycke, när Hanna frågade, om hon fick bjuda Hilde och Hilly till sig. Hanna, som icke väntat sig att så lätt vinna moderns tillåtelse, var förtjust.
Hon hade alltid känt sig dragen till den lilla blyga Hilly med de svärmiska ögonen och det älskliga barnansiktet. Och Hilde hade farit in i hennes stillsamma liv som en verklig virvelvind med skratt och solsken och livsglädje.
De båda gästerna funno Hannas allvarsamma mor vänligare än de tänkt sig. Man satte sig genast till kaffebordet, varvid Hilde noga betraktade Hilly. Då denna märkte, att väninnan iakttog henne så uppmärksamt, kastade hon en frågande blick på henne.
— Jag måste noga se på allt vad du gör, förklarade Hilde, för mamma sa mig, att jag måste uppföra mig alldeles extrafint i dag, därför att det här är ett så förnämt hus. Jag skulle rätta mig alldeles efter dig, Hilly; du uppför dig som en liten prinsessa. Nu ska jag försöka att göra efter allt vad du gör.
— Nej men Hilde, gör för all del inte det! utropade
