rande blomsterrabatter på de vidsträckta gräsmattorna; här prunkade rosor av alla slag och i alla färgskiftningar. Själva slottet var verkligen med alla sina små torn, burspråk och balkonger så förtjusande, att Hilde längtansfullt önskade, att Hilly varit med för att dela hennes hänförelse… Hilly, som svärmade så för allt vackert och romantiskt.
Redan innan de uppnått huvudingången hälsades de välkomna av Valentine och Helene, vilka stodo på en blomsterprydd balkong och viftade åt dem med sina näsdukar.
Hilde glömde alldeles att tacka Christian, som höll upp porten för henne, men så snart hon kommit in i hallen, föll denna försummelse henne i minnet, och hon öppnade porten och sprang efter den gamle tjänaren. Överraskad stannade han, tog av sig hatten och frågade, om mademoiselle önskade något.
— Non, mais Christian, j'ai oublié à vous dire adieu et merci pour votre accompagnement.
Det gamla skrumpna ansiktet förklarades formligen, han bugade sig djupt och svarade:
— Mademoiselle est très bonne et amiable, je serai toujours à la disposition de mademoiselle.
Hilde skrattade, nickade åt honom och sprang tillbaka. Å, vad livet ändå var härligt! Trallande på en visa dansade hon uppför vägen till slottsporten och glömde alldeles, att hon befann sig på främmande mark och egendom och att man kanske iakttog henne.
Från ett av de öppnade fönstren blickade en gammal dam betänksamt ned på den ystert dansande gestalten, och vid porten stodo nu tre unga flickor och ropade skrattande så många frågor till henne, att Hilde ej förstod ett ord. I sin hjärtefröjd föll hon Valentine om halsen och kysste henne.
De gingo nu uppför trappan till den övre hallen, där en trevlig tjänstflicka väntade dem och tog deras ytterplagg, därpå trädde de in i ett mycket vackert och stilfullt inrett rum. Valentine fattade Hildes hand, förde henne fram till fönstret, där den gamla damen, som betraktat Hilde, satt och sade:
