— Tante Adele, c'est ma nouvelle amie Hildegard…
Hon såg frågande på Hilde, ty Hermsdorf var för svårt för henne att uttala.
Hilde skrattade.
— Mitt tillnamn uttalar ni ändå alltid galet, sade hon glättigt och tillade till tant Adele: Je suis ici Hilde Toutement.
Den gamla damen räckte henne vänligt handen och sade:
— Soyez la bienvenue chez nous, ma chêre enfant, j'espère que vous regarderez Châtillens un peu comme votre maison.
Hilde uppfattade ej ett ord, men hörde att tonen var vänlig och svarade på måfå:
— Merci, mademoiselle, très bien.
Tant Adele strök vänligt över de rosiga kinderna och sade något till de andra flickorna, varpå dessa togo hand om Hilde och ledsagade henne ned i trädgården.
Här spatserade de en stund arm i arm. En stund därefter höll en liten förtjusande vagn, förspänd med två ponies framför porten och Valentine bjöd sina gäster att stiga upp. Nu företogs en liten utflykt i trakten där omkring. Vilken njutning var icke denna färd genom den härliga nejden, utan uppsikt, endast under eskort av en betjänt. Hilde var förtjust, hon talade tyska, franska och till och med spanska om vartannat, och ju större förvirringen och missförstånden voro, desto hjärtligare ljödo de fyra flickornas skratt.
Då de återkommo till Châtillens, gingo de upp i salongen och sjöngo fyrstämmiga sånger till tant Adeles ackompagnement. Hilde var redan förtrogen med denna i trakten vanliga sedvänja. Varje kväll fingo de sjunga hos madame Mellet före kvällsvarden. I synnerhet på vintern ljuda i dessa trakter oftast flerstämmiga sånger från alla hus.
De sista solstrålarna föllo in genom det öppna fönstret, även den friska, balsamiska luften spelade obehindrat in, och blicken svävade långt ut över landskapet bort mot alpernas gyllene, snöhöljda toppar. Hur
